Jag vet inte vad jag vill skriva, jag vet bara att jag behöver skriva, så jag har ingen aning om vart detta kommer att sluta....

Idag eller ganska precis nyss var det 6 jävla år sedan jag förlorade min älskade pappa och min absolut bästa vän och min förebild...

Jag har jobbat med mej själv och alla känslor och tankar under en tid nu, ändå blev denna stund och dag nått helt annat än vad jag tänkt! Jag känner mej halv och hela kroppen värker av saknad! Jag ser alla fina bilder och minnen framför mej... Gråter en skvätt och skrattar åt allt fint!

Saknaden är enorm och kommer nog alltid att vara det.. Men med små långsamma steg kanske jag någon dag lär mej att hantera detta... Jag minns ju ändå allting vi hade med KÄRLEK OCH VÄRME...

Min älskade fina pappa, jag saknar och älskar dej så fruktansvärt mycket!!!
Massor med kärlek till dej min finaste vän....