Sorg...
Jag satt nyss i soffan och tittade på reprisen av " de okända" plötsligt kom det bara över mig...en otrolig längtan, saknad, sorg. Jag saknar min älskade pappa så jag vet inte vart jag ska ta vägen ibland. Det värker i hjärtat....jag önskade så att han kunde få fler flera år längre tid på jorden än vad han fick....
Jag minns en em när han var sjuk, vi låg i sängen och pratade. Vi visste väl alla egentligen redan då att oddsen att överleva skitsjukdomen var ganska liten. Hur som helst frågade jag honom om han var rädd...till svar fick jag... Neej jag tycker att det ska bli spännande....han sa att det skulle bli spännande att komma till andra sidan för att få veta vad som hände. Ibland önskar jag verkligen att jag hade hans syn på saker...istället för att vara så feg...Han frågade sen om jag var rädd...just då var jag inte ett dugg rädd...inte för att dö...men att för att förlora en av de viktigaste och mest betydelsefulla personerna som finns i mitt liv....Idag är jag nog ändå inte rädd för att dö....inte om det betyder att jag får träffa min älskade pappa igen! Jag saknar honom så fruktansvärt mycket!
Ibland när jag tänker på honom så tror jag fortfarande att det är världens värsta mardröm, jag fattar inte att den fina människa som jag har på bild framför mig är borta....hur gick det till? hur kan livet vara så jävla orättvist? Varför just han? vad hade han/vi gjort för att förtjäna detta? Ingen ska behöva gå igenom det som vi gick igenom. Vårat sista år tillsammans var underbart,framförallt med all kärlek dock fanns det en mängd undantag som gjorde året jobbigt. Vi kastades alla mellan hopp och förtvivlan...alla jobbiga behandlingar, alla samtal...det är jobbigt när jag ser tillbaka på det året....Jag ville aldrig erkänna eller se hur detta skulle sluta...det vill jag fortfarande inte....
Jag väljer att blunda....jag är fortfarande feg....tar den lättaste vägen...får se när jag orkar vakna...
JAG ÄLSKAR DIG PAPPA! OCH SAKNAR DIG SÅ OTROLIGT MYCKET!!!
Gå före du, vi kommer efter sen.....
Jag minns en em när han var sjuk, vi låg i sängen och pratade. Vi visste väl alla egentligen redan då att oddsen att överleva skitsjukdomen var ganska liten. Hur som helst frågade jag honom om han var rädd...till svar fick jag... Neej jag tycker att det ska bli spännande....han sa att det skulle bli spännande att komma till andra sidan för att få veta vad som hände. Ibland önskar jag verkligen att jag hade hans syn på saker...istället för att vara så feg...Han frågade sen om jag var rädd...just då var jag inte ett dugg rädd...inte för att dö...men att för att förlora en av de viktigaste och mest betydelsefulla personerna som finns i mitt liv....Idag är jag nog ändå inte rädd för att dö....inte om det betyder att jag får träffa min älskade pappa igen! Jag saknar honom så fruktansvärt mycket!
Ibland när jag tänker på honom så tror jag fortfarande att det är världens värsta mardröm, jag fattar inte att den fina människa som jag har på bild framför mig är borta....hur gick det till? hur kan livet vara så jävla orättvist? Varför just han? vad hade han/vi gjort för att förtjäna detta? Ingen ska behöva gå igenom det som vi gick igenom. Vårat sista år tillsammans var underbart,framförallt med all kärlek dock fanns det en mängd undantag som gjorde året jobbigt. Vi kastades alla mellan hopp och förtvivlan...alla jobbiga behandlingar, alla samtal...det är jobbigt när jag ser tillbaka på det året....Jag ville aldrig erkänna eller se hur detta skulle sluta...det vill jag fortfarande inte....
Jag väljer att blunda....jag är fortfarande feg....tar den lättaste vägen...får se när jag orkar vakna...
JAG ÄLSKAR DIG PAPPA! OCH SAKNAR DIG SÅ OTROLIGT MYCKET!!!
Gå före du, vi kommer efter sen.....
Kommentarer
Postat av: frida
tänker på dig!
KRAMAR
Postat av: anonym..
gumman..
Postat av: Ulrika
Jag förlorade min älskade mormor förra månaden. Det skapade samma tomhet som du beskriver. Hennes liv togs också av den sjukdom som du nämner. Dock var hon 89 år ung. Några dagar innan kroppen gav upp stannade hjärtat men de fick igång henne igen. Efteråt sa hon till min mamma: Jag har varit på andra sidan...jag är inte längre rädd för att dö...
Det fanns något väldigt fint i det hon sa och just det bär jag med mig varje dag.
Jag har inte förlorat men förälder men andra som stått mig nära. Sorgen finns alltid där men den mognar. Det finns inget fel i att sakna någon.....
Trackback
